Lördagen
den 22 november 2014 blev en dag vi sent kommer att glömma!
Under
fisketuren hände det som inte fick hända, kanoten välte och vi
kämpade för våra liv i det 5- gradiga vattnet.
Det hade
börjat skina upp efter morgonens snöfall. Termometern visade – 3
grader och det var vindstilla. Det såg ut som att vi skulle gå en
klar och fin förvinterdag till mötes. Morgonens löprunda var
precis avklarad och vi bestämde oss för att lasta kanoten på
släpvagnen för en fisketur på Locknesjön. Efter ett längre
uppehåll såg vi verkligen fram emot ännu ett fisketillfälle innan
isen skulle lägga. Det kändes extra fint att pricka in dagens goda
väderprognos.
Vi
sjösatte i Dalviken där isen inte ännu hunnit lägga in till
strand. När vi paddlade ut låg Locknesjön alldeles spegelblank.
Det var magiskt vackert!
Vi satte
ut spöna, rundade udden och tog sikte på Musviken.
Efter 3
timmars kanottrolling utan någon kontakt började vi bli lite frusna
och beslutade oss för att plocka upp och vända hemåt innan
skymningen.
Rejält
frusna sätter vi upp ett högre tempo för att få tillbaka värmen
i kroppen . Det har börjat blåsa upp så vi får ta i ordentligt
för att ta oss över öppet vattnet för att komma närmare land på
motsatt sida.
När vi är
ca 100- 150 meter ifrån land händer det som inte får hända.
Jag kommer
ihåg att jag tar ett kraftigt paddeltag på höger sida, då kanoten
plötsligt välter och vi hamnar i det 5- gradiga vattnet. Känslan
inombords då detta händer är svår att beskriva.
Jag minns
att jag hör hur Micke säger något om att vända kanoten, men
kommer inte ihåg om jag svarade. Efter det går jag in i min egen
”bubbla” och stänger allt annat ute. I samma sekund som jag
hamnade i det iskalla vattnet och kände hur det började leta sig
in, visste jag att vi bara hade några minuter på oss innan det
skulle vara försent. Skulle jag klara det här visste jag att jag
måste ta det lugnt och endast fokusera på det som krävdes. När
jag började simma mot land visste jag inte om jag skulle hinna eller
orka.
Det enda
som upptog mina tankar var att ta det lugnt, andas lugnt, ta lugna
fina simtag, göra av med så lite energi som möjligt. Jag ”pratade” högt med mig själv i mitt huvud hela tiden. Flytoverallen och
powerbootsen fylldes snabbt med det kalla vattnet och blev en tyngd
som drog mig mot botten.
Jag
upplevde att det gick alldeles för sakta framåt i den tunga
utrustningen.
Jag minns en tanke som flyktade förbi: ”Om jag ska dö ska jag väl ändå inte dö här, jag
som inte ens tycker om att vara i vatten”.
Efter vad
jag tror är halva sträckan börjar jag ta in vatten i munnen och
byter då till ryggsim. Hela tiden upprepar jag mitt ”ta det
lugnt-mantra” i mitt huvud. Efter vad jag upplever som en evighet
känner jag tillslut stenar med händerna. Helt utpumpad och mycket
nedkyld blir jag liggande kvar på rygg på botten in vid stranden! Då
kommer tanken och paniken slår till. Vart är Micke? När
jag började simma mot land var Micke fortfarande kvar vid kanoten.
Den vattenfyllda utrustningen gör att jag inte orkar resa mig upp.
Jag lyckas efter en hel del möda rulla runt på mage och hör då i samma
stund hur det plaskar intill mig och Micke har tack och lov även han
nått land.
Väl uppe
på benen och kraftigt nedkylda fanns ingen tid för återhämtning.
Vårt nästa mål är att så snabbt som möjligt ta oss till bilen
10 minuter bort. Med två vattenskadade mobiler har vi ingen möjlighet att larma någon. Det enda som gäller är att hålla
kroppen i rörelse för att inte bli mer nedkyld av den isande
vinden. Vi gör vårt bästa för att småspringa i den tunga blöta utrustningen och når bilen i grevens tid.
Efteråt
har jag konstaterat att det var tre faktorer som var avgörande för
att jag med nöd och näppe klarade upp situationen. Att jag hade god fysik, att jag behöll lugnet och att avståndet till land endast var den
sträcka jag orkade simma i så tung utrustning. Jag kan också känna en stor tacksamhet till mina kära föräldrar som såg till att jag och mina två bröder under uppväxten fick möjlighet att utveckla färdigheter och samla erfarenheter när vi härjade i kanot och på surfingbräda under våra somrar i stugan vid Sundsjön. Det har varit avgörande för bearbetningen av min rädsla för vatten som jag slitit med under en stor del av min barndom.
Efter sömnlösa nätter, en hel del tårar och veckor av bearbetning har vi kommit fram till några saker som vi känner att vi vill dela med oss.
Vårt största misstag var att vi inte hade testat våra flytoveraller innan. Hade vi vetat hur de fungerar i vattnet hade vi troligtvis haft mer respekt för situationen och tagit helt andra beslut. Våra flytoveraller fungerar bra om du trillar över bord och blir upplockad av räddningsbåt inom kort. Overallen är
inte gjord för att ta sig fram i vatten för egen maskin, då den
snabbt fylls med vatten och blir oerhört tung att släpa på samtidigt som kroppen kyls ner fort. Vi upplevde att våra flytoveraller snarare fungerade som ett tungt motstånd i vattnet och att den tunga vikten gjorde att det var näst intill omöjligt att resa sig upp efter ansträngning. Den vattenfyllda overallen väger så mycket att man inte orkar resa sig upp trots att vattennivån endast är ett par decimeter.
Tänk också på att du inte känner dig själv i extrema situationer. Det jag mår mest dåligt över är att jag inte hade en enda tanke på Micke från det att jag hamnade i vattnet tills att jag nådde land. Men när vi människor hamnar i situationer då "döden knackar på axeln" slår primitiva instinkter till som vi inte råder över. Överlevnadsinstinkten är en egoistisk urkraft som inte bjuder in någon annan! En annan tanke som också varit svår att bearbeta är att om någon av oss hade behövt den andres hjälp hade ingen av oss haft krafter att vända tillbaka för att hjälpa. Eller den fasansfulla tanken, om kanoten hade vält ute på det öppna vattnet. Som ni förstår är det mycket på det psykiska planet som skall bearbetas. En svår men viktig bit att ta hand om.
Vi har tillbringat åtskilliga timmar på sjön i olika fiskesammanhang och kommer så göra även i fortsättningen. För det är ett intresse vi båda brinner för och en del av vår livsstil.
Ett självklart beslut för oss är att vi har tittat över vår räddningsutrustning och kommer att investera i annan typ av flytoverall/räddningsdräkt inför kommande fiskesäsong. Och jag lovar att vi kommer att testa dem för att ta reda på hur de fungerar. Att inhandla en flytoverall är en dyr investering. Men ligger man därute och kämpar för sitt liv i iskallt vatten finns det nog inget tak för vad man är beredd att betala. En dyrare investering är i skarpt läge trots allt en billig livförsäkring! Det vi inte funderat färdigt kring och tyvärr inte hittat någon bra lösning på ännu, är vilken elektronisk utrustning som skulle kunna vara en säker hjälp vid behov av larm. Det är någonting vi får fundera vidare på.
Avslutningsvis vill jag bara tala om hur glad och tacksam jag och Micke är över att allt slutade lyckligt. Vi hade en otrolig tur och skänker en tacksamhetstanke till någon "högre makt" däruppe som inte tyckte det var vår tur än.
Tack för att du tog dig tid att läsa min berättelse.
Fundera över din räddningsutrustning och testa den
så du vet hur den fungerar.
Undvik att ge dig ut på sjön ensam.
VAR RÄDD OM DIG !
(I hopp om ett säkrare liv på sjön)
// Eva
